Falekvarna by ingår numera i Slöta socken, men utgjorde tidigare en egen socken. Byn ligger utmed Kvarnbäcken, som rinner upp vid Gerumsberget och sedan rinner mot nordost. Vid Madkvarn rinner den ut i Slafsan, som i sin tur rinner ut i Hornborgasjön.

Redan under medeltiden omtalas Falekvarna, vilket antyder vattendragets betydelse i det annars så relativt vattenfattiga landskapet. Kaniken Karl skänkte den 11 mars 1285 sin gård Saleby med Falequern till biskopen i Skara. Ytterligare en kvarn donerades 1398.

År 1645 kartlades byn och i sitt ”Notarium Expicao” uppger J.B. Gyllensting att ”Faleqvernar” bestod av 13 hemman som löd under ”Orreholmens Frijherrskap”.

Samtliga gårdar var kronohemman om ½ mantal. (Mantalet angav gårdens skattekraft). Gårdarna gränsade alla mot bäcken och låg i följande ordning räknat från väster: Näteryd, Bossbobacke, Pylagården, Backagården, Hulan, Dry, Lilla Dryn, Grässhagen, Orelijdh, Munkebo, Tomptan, Långebärgsslätt och Knutsqwarn.

Falekvarna var en jordbruksby men tolv av gårdarna hade egen kvarn. Några omnämns dock som frälsekvarnar, dvs. de löd under någon storman eller någon ur prästerskapet. Flera av gårdsnamnen känner vi igen på dagens karta, medan andra är svårare att härleda.

Kvarnarna var i högsta grad beroende av varandras vattenflöde. För att t.ex. Krusekvarn skall få vatten till driften måste samtidigt Tomtens och Bondehemmets kvarnar släppa fram vatten.

Några egentliga vattendammar har aldrig funnits till kvarnarna. Den lilla bäcken har gett en tillräckligt strid ström med vatten för att driva vattenhjulen.

Då man på mitten av 1800-talet delvis torrlade Orreholmens sjö för att vinna mark, protesterade kvarnägarna som var beroende av sjöns vatten. Detta omtalar ett gällstämmoprotokoll från 1856.

I Falekvarna har funnits sammanlagt 13 kvarnar på en sträcka av 2 km. Idag återstår sex kvarnbyggnader i varierande skick, tre tydliga kvarngrunder och två tydliga vattensystem för kvarnar som det idag inte längre finns något kvar av.

En kvarn, Tomtens kvarn, har under 1981-1982 restaurerats. Detta har skett med bidrag från AMS, Falköpings kommun och Slöta Natur- och Hembygdsförening. Följande parter har förutom ovan nämnda varit delaktiga i arbetet med iståndsättningen av de båda vandringslederna: Riksantikvarieämbetets vårdsektion, Länsantikvarien i Skaraborgs län, Länsmuséet samt Falbygdens museum.

Jordbruket har spelat en central roll i byns näringsstruktur även om kvarnhanteringen var viktig. På 1600-talet var Falekvarna en ensädesby med löst grupperad bebyggelse och obetydlig ägoblandning mellan gårdarna. När laga skifte genomfördes 1831 - 1835 kunde de flesta gårdarna ligga kvar på de gamla gårdstomterna. Bykaraktären upplevs bäst från vandringslederna längs kvarnarna utmed bäcken. Det finns ingen annan sammanbindande väg mellan områdets nordvästra och sydöstra delar. I mellersta Falekvarna är bebyggelsen mer koncentrerad, i övrigt är det glest mellan gårdarna. Nere längs bäcken är lövvegetationen tät, några kvarnar ligger djupt nere i sänkan t ex Krusekvarn och Tomten, medan Madkvarn i nordväst och Nätered i sydost ligger flackt, omgivna av öppen ängsmark. Det småkuperade landskapet kring byn upptas av öppna odlingsmarker. Mitt i byn är en stor parkeringsplats anlagd.

Av byns bevarade kvarnar är Örlid och Madkvarn de yngsta (1909 respektive 1902) medan övriga: Tomten, Krusekvarn, Mellomkvarn, Nätered (av sten) och den förfallna Gläshagskvarnen är av äldre datum.

Av kvarnarna Bosebacken, Backekvarn, Bondehemmet, Herrekvarn och Pilakvarn finns endast lämningar kvar. Kvarnar har även funnits vid Trien. I branterna kring Herrekvarn stod under 1800-talet flera backstugor. Enligt en lokal tradition har den medeltida sockenkyrkan legat vid Munkebo.

Vid Madkvarn och Mellomkvarn finns gamla stenvalvsbroar över bäcken. Nära Nätered finns stengärdsgårdar, väsentliga för byns kulturlandskap.

Falekvarnaområdet har stora kulturhistoriska värden och är av riksintresse för kulturminnesvården.